En förlikning definierar inte vem som har rätt eller fel, en förlikning är ett alternativt sätt att avgöra en tvist i stället för att låta domstolen bestämma hur tvisten ska lösas.
Genom en förlikning skapas förutsägbarhet eftersom parterna har kontroll över utgången i tvisten. Lämnas tvisten över till domstol för avgörande går det inte med säkerhet att veta hur utfallet blir – en domstolsprövning innebär en viss osäkerhet och det är inte alltid lätt att bedöma sina chanser att vinna i domstol även om man har ett ”bra case”.
En förlikning ger oftast inte känslan av en full upprättelse, båda parter behöver kompromissa och avstå från delar av sina krav – båda behöver ”ge och ta”.
Domstolen är skyldig enligt lag att verka för att parterna träffar en samförståndslösning, detta görs oftast i samband med målets muntliga förberedelse. Min rekommendation är att förlikningsförhandlingar av kostnadsmässiga skäl bör påbörjas redan i ett tidigt skede, helst innan någon av parterna hunnit stämma in i domstol. Genom en skyndsam uppgörelse hålls ombudskostnaderna nere. Det är dock inte för sent att överväga en förlikning även i ett senare skede om bevisläget exempelvis förändras; i princip kan en förlikning träffas ända fram till dess att en dom avkunnas.
En förlikning bör alltid nedtecknas skriftligt i ett avtal eller stadfästas i dom. Vilka delar förlikningen ska innehålla bestäms i det enskilda fallet, vanligtvis innehåller avtalet en klausul som syftar till att slutligt reglera parternas mellanhavanden beträffande just den aktuella tvisten. Det innebär att parterna efter förlikningen inte längre har några anspråk gentemot varandra.
En fördel med förlikning är att överenskommelsen, till skillnad från en dom, enklare efterföljs av båda parter eftersom man kommit överens om utfallet gemensamt.